Islandur safarir

Dag tre. Efter litet morgontröghet pga dinnererandet igår kväll, kom vi iväg med vår lilla, fina, vita Yaris vid 10-snåret. Vi hade tänkt åka till Geysir, där det finns en stor geysir som aktiveras till turisternas stora förtjusning, men det visade sig vara litet för långt borta för vår tidtabell.

Vi åkte alltså söderut, mot Reykjanes. På vägen stannade vi vid gränsen mellan Europa och Nordamerika. Den europeiska och den nordamerikanska tektoniska plattan avlägsnar sig där från varandra med en hastighet på 2 cm per år.

Efter att ha haft ena foten i Europa och andra i Amirika, tog vi Yarisen på en liten tripp längs med en liten stenig stig ned mot havsstranden. Detta gick helt bra ända tills den steniga stigen övergick i lavasandstrand och Yarisen sjönk in och stannade där. Inte bra. Chaufför moi målade redan upp penibla förklaringsfaser för farbror Herz, men lyckligtvis hittade vi några brädstumpar som vi grävde in i sanden under däcken och fick således backat ett par meter i taget tills vi igen var på det torra.

Sedan kom vi till Gunnuhver där det fanns några geysirs i naturlig tillvaro, dvs de sprutar ick på turistens begäran. Ej heller idag. Ruttna ägg, bubblande lera och ånga bjöds det dock på. Trevligare än vad min beskrivning kanske låter påskina.

Nästa stop var Blue Lagoon. Dit åkte vi längs en så usel ler/sand/lavastensväg som jag aldrig sett maken till. Den fanns på kartan utmärkt som en helt normal väg mellan Reykjanes och Grindavik. Not so. Yarisen fick ännu mera stryk och vi undrade faktiskt om vi kommer att få den fram i ett stycke. Det gick ändå bra och framme vid lagunen fick vi se ett himmelsblått vatten (som lär få sin färg av kisel och alger) som var runt 40 grader varmt. Fantastiskt skönt var det att bada där. Turistvarning hade utgetts på förhand, men vi lyckades tajma så att det var lugt och pensionärsfritt. Ända tills vi just var på väg då det dök upp busslaster av dem.

Sen var det flygfältur som kallade och en Icelandair flight till Boston, med sunkig service.