Fågelmums

Var igårkväll på en raivobra keikka - Birdy Nam Nam! Helt suveränt bra! Birdy är fyra franska killar som spelar sina låtar på var sin skrivspelare (ibland två stycken). Dom är verkligen skickliga på att använda levarna som instrument.

Det som var litet synd var att Louhisalen var nästan tom - det var kanske 50-60 pers närvarande, så fiilisen var ju inte så spekatakulär. Verkar som om arrangörerna missat litet i marknadsföringen. Detta var definitivt inte för jazzkoftor.

Hur som helst, blev vi så imponerade att vi köpte biljetter till kvällens keikka med Birdy Nam Nam och Don Johnson Big Band. Om ni inte har wapp-proggis redan, kan jag rekommendera det starkt. Biletts får från Biljettjänst för 30 pix.

Glada Wappen!

Femkantsjazz

Vilken tur, eller hur, att man föddes till kultur. Igår kväll var moi, P, Y1 och T på The Five Corners Quintets keikka på April Jazz i Hagalund (jo jag vet, det _är_ i Esbo). Hörde dem för första gången på Pori Jazz ifjol och gillade skarpt. Jag måste nog säga att killarna är fruktansvärt skickliga musiker! En mycket bra keikka (=spelning, sv.övers.) var det!

En sak som stör mig är jazzkoftornas (eller är det kanske wannabe-koftorna som gör det?) konstanta apploderande. Jazzlåtar går ju till stor del ut på att de enskilda artisterna kör hisnande solon, ofta i tur och ordning. Och trots att de är väldigt skickliga, så tycker jag att det bara stör njutningen när det skall klappas i labbarna efter varje gång. Visst, om någon gör spektakulärt väl ifrån sig är de värda applåder, men låt folk njuta av musiken istället för höge farao.

Kulturgärning tagen på bar gärning (sic!)

I många års tid har jag förgrymmat mig över att Helsingfors festspel alltid är slutsålt. I varje fall de konserter eller dylikt man i augusti märker att det skulle ha varit kul att gå på. I år har jag gjort bättring. Råkade av en slump se festspelens annons i gårdagens stora finskspråkiga huvudstadstidning och köpte ripp, rapp biljetter till Husky Rescue och Regina-konserten den 20. augusti. Kungligt!

Twitter litter

Det var som sagt fascinerande en stund, men stunden var ganska kort. Om man har svårt med att hinna posta till bloggen en gång per dag eller så, hur skall man då ha tid med att microblogga konstant. Folk verkar dock ha tid. En annan fråga är ifall det är särdeles intressant. Min twittringskarriär är över.

Bon voyage

Imorgon bitti, arla stund, styr vi kosan mot Egypten och Makadi. En vecka slöande i en solstol med en piña colada i handen och en hög goda böcker. Aaah. Tänker inte blogga. Tänker inte ens ta laptopen med med. Bliss.

Twittra med mig?

Vänner. Medborgare. Följ med i den nyaste onödiga, men ack-så-fascinerande-för-ett-tag, tjänsten på nätet i äkta Web 2.0-anda. Twitter.com. Twitters idé går ut på att du konstant skall skriva små korta meddelanden, s.k. twits, om vad du gör och var du är. Du kan använda Windows-klienter (såsom t.ex. TwitBox), browser, din telefon via SMS eller IM-klienter. Det finnns t.om. en gadget för Vistas sidebar. Nå hur som. Alla mina compadres, signa upp, så har jag något att läsa. Vad Stepanek gjorde för 4 minuter sedan intresserar mig föga.

Påskkänslor

På lunchrestaurangen. De serverade "mammi mouss" som efterrätt här om dagen. Llaurén han först, men det var igen ett så lustigt exempel på anglofilin som råder hos Sodexho i vårat kontorskomplex att jag också ville dela med mig. Sounds delicious!

Detta har hänt

Livet i Helsingfors (sic!) är ganska tråkigt jämfört med livet i Vasa (jo, jag är här igen). True stories.

Vi åkte i taxin från flygplatsen med Mr. A och diskuterade en idé på mobilapplikation och om hur det lär suga hårt att koda Symbian-applikationer. Varpå chaffisen resolut utbrister "Det är nok inte så svårt om man kan kooda C++ eller Java. Jak har mest kodat Perl och Java okk nu lär jak mik Symbian." Fett svårt att hålla pokerfejan. Den kodande taxicauffören! (Till saken hör att han också till sitt habitus var en typisk taxichaffis, inte någon studerande som extraknäckte.) Detta gav upphov till mycken munterhet i församlingen.

Fast forward en timme eller så. Vi äntrar ett utskänkningsställe får att få oss en bit mat, sätter oss till bords och väntar på att servitrisen, som var minst lika gammal som möblemanget (ehuru stället var pittoreskt, är detta en komplimang), kommer fram och frågar "Vill ha?". Ja tack, gärna.